Alltså jag brukar försöka att inte diskriminera eller prata dumt om småhundsägare. Men ibland undrar jag hur ni tänker.........
Idag på morgonens joggingrunda utspelade sej följande.
Jag hade som vanligt båda mina i dragselar, Vetos kopplad i mitt midjebälte och Knott i handen. Veto låg på bra och Knott likaså.
Jag ser en bit framför mej två kvinnor med varsin småhund, lösa.
Mema problemas för mej, mina hundar är snälla. Veto bryr sej inte och barnsliga Knott vill bara flirta och leka :)
Jag närmar mej dom ganska fort och den ena småhunden stannar för att kissa och hamnar lite på efterkälken.
Matten märker ingenting, de går antagligen och pratar. Den lilla hunden upptäcker nu oss och kommer farande skällandes.
Veto ägnar den inte ens ett ögonkast och Knott vill förstås fram för att leka.
Dååååå ropar matten "Det är ingen fara, han vågar inte gå ända fram" Eeeeeh här står jag med två hanar på 60kg ihop och hennes lilla fyrakilostuss far fram och skäller som en tok. Och hon talar om för mej att hennes hund inte är farlig...........hallå!?!?

I dessa lägen är jag tokglad över mina trygga genomsnälla grabbar. Veto fick t.o.m tussen upp i rumpan skällandes, då tittade han på mej och såg ut att säga "ta bort skräpet så vi kan fortsätta jobba" och Knott följde glatt med vidare bara den lilla krabaten va infångad och kopplad av sin matte.
Nu till min undran :
Är ni med små hundar inte rädda om era älsklingar? Vad hade hänt om mina båda tänt till och svarat upp? Tror inte det blivit så mycket kvar av den lilla sudden då tyvärr :(